Referenser

Ett besök hos Yvonne, personlig coach och medium

Jag knackar på dörren och de två hundarna där inne börjar skälla. De talar om för matte att nu är det något på G! Det är någon vid dörren. Några timmar senare ska jag få höra hur Luna, den ena av de två små lurviga familjemedlemmarna, bejakar sin inre varg, genom att börja yla för att påminna om att det är middagsdags. Men än är det flera timmar kvar till middagsylet.

Det är en snöig vinterdag och andra gången jag besöker Yvonne, så jag känner mig ganska hemma och öppnar dörren själv.

-Kom in, kom in!

Hör jag ifrån köket, följt av ett varmt skratt. Det doftar underbart av soppan, som hon lägger en sista hand vid, medan jag står och balanserar i hallen för att få av mig polarutrustningen; grova och omständiga skor, termojacka och termokjol, tröjor i det oändliga. När jag äntligen har lyckats korva mig ur alla ytterkläder och kliver in i vardagsrummet, möts jag av en sprakande vedspis och omsluts genast av den sköna stämningen.

Vi befinner oss i Yvonnes hem, ett litet hus ute på landet, nära Örsundsbro. Det omringas av stora stenar, som istiden valt att placera ut lite här och var just i det här landskapet. En sådan jättesten ser man från Yvonnes vardagsrumsfönster. Formen och lavarna som växer ovanpå gör att den ser ut som en elefant med en liten elefantunge bredvid sig. Träden i skogen, som tar vid precis där tomten slutar, står i givakt. Runt omkring finns andra små röda stugor, fast man ser dem inte härifrån. De är liksom utplacerade mellan jättestenarna.

Yvonne har dukat bordet på ett vardagsfint sätt. Det är inte så fint att man per automatik börjar tänka:

-Oj, nu får jag inte spilla!

För att så fort man satt sig till bords göra just det, droppa på duken av den vackert orangefärgade soppan… Med vardagsfint menar jag att det är vardagsporslin och vardagsfärger, inget vitt som i vita dukar eller kallt vitt porslin. Det finns inga högar eller prylar i närheten av bordet som inte borde finnas där, men som lätt kan smyga sig dit på vardagen just. Hemma hos mig kan i alla fall plötsligt en tidning eller en skruvmejsel ha letat sig till bordets bortre ände och när man dukar till middag är det alldeles för jobbigt att flytta sakerna till den plats där de hör hemma. Så jag njuter för fulla drag av Yvonnes vardagsfina bord. Yvonne förklarar för mig att prylar och högar som inte passar in påverkar energin. Ja, man kan kalla det vad man vill, men det är väldigt enkelt att konstatera att ett vackert dukat bord utan skruvmejslar eller tidningar inger ett visst lugn och en behaglig myskänsla!

Yvonne är coach i personlig utveckling, men hon kan också utföra healing och är ett medium. Jag har personligen alltid varit lite skeptisk i sådana här sammanhang. Vad händer vid en healingsession och kan man verkligen vara ett medium och ha kontakt med andra världar? Men det man inte förstår sig på måste man pröva! Jag har länge känt att jag vill få till någon sorts förändring i mitt liv, – kalla det 40-års kris eller vad som helst, men jag tror att om inte alla- så hamnar i alla fall de flesta människor där någon gång, att man börjar ställa sig frågor som är lite jobbiga att hantera. Vad ska jag bli när jag blir stor och borde jag inte vara ”stor” nu? Då är det verkligen ett bra tillfälle att prova någonting nytt, även om man inte i förväg förstår hur det ska påverka.

Dagen till ära har jag bokat en halvdag med Yvonne. Först äter vi lunch och pratar om vardagliga ting, lär känna varandra helt enkelt. Sedan ska jag få ligga under kristallampan med efterföljande pratstund.

Under lunchpratet avhandlas vardagliga saker; vädret, ny soffa, händelser vi läst eller hört om på nyheterna. Det framgår med all önskvärd tydlighet att ett medium, alltså Yvonne, är som vilken annan människa som helst. Vad hade jag för bild? Kanske den typiska Hollywoodmyten om mediet, en världsfrånvänd figur som den tragiska professor Trelawney i Harry Potterfilmerna? Nej, inte riktigt så illa! Jag vet ju att Yvonne har arbetat med andra, ”vanliga” jobb tidigare, som dagmamma och med marknadsföring bland annat. Då kan man inte vara världsfrånvänd! Men det är klart att någonstans där i bakhuvudet lurar även den fördomen bland allt annat…

Så blir det dags att krypa till sängs! Yvonne bäddar ner mig i en ljus säng och placerar kristallampan på rätt sätt över mig. Jag är full av förväntan. Någonting, oklart vad, hände förra gången jag låg här. Jag tänker inte försöka att beskriva vad som händer. Upplevelsen är unik för var och en och jag vill med det här reportaget inte göra en spoiler, genom att skapa förväntningar som kanske inte alls är sanna för någon annan eller rimliga. Jag vill heller inte ge mig in på att förklara vad det är som gör att någonting händer. En del skulle kanske säga att det är en form av ljusterapi och att det är ljuset som får något att hända. Andra, Yvonne exempelvis, säger att det är änglar. Somliga skulle kanske säga att det händer något för att man tar sig tid att reflektera eller tömma hjärnan. Allt kan vara rätt och inget, vad vet jag? Men jag vet att någonting händer och det tar mig med på en inre resa. Jag hittar tröst, mod och styrka.

I 40 minuter ligger man i bädden och till sällskap har man skön yogamusik, eller vad den genren nu kallas. Mina högt ställda förväntningar hindrar mig från att slappna av till en början och jag kommer på mig själv med att lättat tänka:

Tur att man har 40 minuter på sig! Någon gång under dessa minutrar måste jag kunna släppa taget och bara låta mig uppfyllas av nuet.

När 40 minuter har gått knackar Yvonne försiktigt på dörren och skrider så småningom tyst och försiktigt in. Jag uppskattar lugnet i allt hon gör och ligger kvar en stund. Det är som att hon hämtar tillbaka mig till sängen och rummet, där jag blev nedstoppad och till vardagen, men med största hänsyn till vad jag har varit med om. Tanken slår mig att:

  • Yvonne bäddade ner mig för en stund sedan, men när hon nu knackar på dörren är det en annan människa som ligger här, en annan jag. Hon vet det och tar hänsyn till det. Det inger en otroligt stark känsla av värme och omsorg. När ger vi varandra sådant utrymme för förändring i vår dagliga tillvaro? Borde vi inte göra just det?

Så vad gör Yvonne medan jag ligger där i bädden, kan man undra? Passar hon på att riva av disken, gå ut med hundarna och svara på några mail? Nej inte riktigt… Det är alldeles tyst i huset, så tyst nu ett trähus är och förutom musiken som spelas inne hos mig förstås. Yvonne mediterar, hjälper till och förstärker på det sätt hon kan för att jag ska få en fin upplevelse. Om hundarna är inne ligger de alldeles knäpptysta runt och på henne.

Efteråt berättar Yvonne vad hon har sett i sin meditation och jag ställer frågor. Jag kan välja att berätta eller inte berätta vad jag varit med om. Yvonne menar att det som händer är en upplevelse för den enskilda individen och att hon i sin roll inte behöver- eller ens borde veta allt. För mig är det skönt att inte behöva svara på några närgångna frågor. Vidare ger Yvonne konkreta tips på vad jag kan göra för att fortsätta utforska mitt inre hemma, men bara om jag vill. Det är ingen hemläxa. Hos Yvonne finns inga måsten utan det är du själv som avgör vad du vill ska hända och på vilket sätt.

När jag åker därifrån har det redan börjat bli mörkt ute, men jag känner mig pigg och redo för arbetsveckan. Morgondagen känns spännande! Om jag kan få en så stark upplevelse av att ligga under kristallampan i dryga halvtimmen, vad kan då inte hända i interaktionen med andra människor, om jag verkligen ger akt på vad jag är med om?!

Ett reportage av Åsa Wilk